Föräldrapenning och ledighet

Idag gick jag in på tidningen mamas hemsida och hittade en webbundersökning om hur länge mammorna (jag utgår från att det i stort sett bara är just mammor som svarat) kan tänka sig stanna hemma om de fick full föräldrapenning. Jag måste säga att jag fick en chock! Bara 6% svarade att de ville dela fifty-fifty med sin partner medan hela 66% kunde tänka sig att stanna hemma tre år eller längre! Jag vet inte om det är mig det är fel på eller nåt, men jag kan verkligen inte alls föreställa mig att jag skulle stanna hemma i tre år för att inte tala om fem år! Det finns liksom inte ens i min världsbild.

För det första skulle jag troligen bli vansinnig (bokstavligen) inte ens efter ett år, jag är alldelens för rastlös för att tycka att det är ok att pyssla på hemma och greja lite med kidsen. Redan nu efter tre veckors semester är jag snudd på deprimerad och längtar bara efter att få börja jobba igen - trots att jag är trött, höggravid med smärtande foglossning och massor av bebisförberedelser att greja med.

För det andra skulle det kännas grymt deprimerande och egoistiskt att bara jag skulle få en nära kontakt med våra gemensamma barn för att inte tala om vilken konstig rollfördelning det skulle bli. Redan nu tycker jag att det väldigt lätt blir tjatmorsan och roliga pappan över det hela (vardagsgnäll kontra hitta på roliga saker på kvällar och helger).

För det tredje kan jag inte låta bli att tänka på att det inte är konstigt att kvinnor diskrimineras i arbetslivet när siffrorna ser ut på det här sättet, varför ska man anställa någon som egentligen inte vill jobba alls? Dessutom är ju föräldraledigheten både ett fantastiskt privilegium och ett stort ansvar men vad är det som säger att det bara är kvinnans privilegium och ansvar? Ja, jag tycker helt enkelt att det är väldigt, väldigt konstigt! Är jag helt ute och cyklar eller??